Våtmarker

Ända sedan medeltiden har man dränerat åkermark genom dikning. I slutet av 1700-talet ökade Sveriges befolkning markant och man behövde odla upp större arealer för att klara försörjningen. Detta gjordes bland annat genom sjösänkningar, utdikningar av våtmarker men även genom att man odlade upp ängs- och betesmarker.

När våta marker skulle tas i anspråk var man tvungen att dika betydligt djupare för att göra markerna odlingsbara. Dessa ”primitiva” diken låg öppna och hade således ett visst biologisk värde. I och med att fler områden togs i anspråk och dikades ut, blev det nödvändigt att dika allt djupare för att kunna bibehålla en effektiv avvattning.

Med tiden blev de allt mer förekommande dikena till ett problem för jordbruket. Dels var de svåra att ta sig över och dels tog de mark i anspråk. För att komma över dessa problem började man under mitten av 1800-talet att täckdika, vilket innebär att diken ersattes med rör som sedan täcktes men jord. På så sätt vann man ur brukarsynpunkt ett flertal fördelar. Man slapp köra runt dikena, man kunde odla marken ovanpå dikena och vattnet rann undan snabbare eftersom friktionen i rören blev mindre än i ett öppet dike. Emellertid förlorades inte bara en mängd viktiga biotoper (livsmiljöer), utan också landskapets förmåga att ”rensa” vattnet från näringsämnen. En annan viktig aspekt som ofta förbises är att våtmarkernas och dikenas vattenmagasineringsförmåga förlorades. Genom täckdikningen försvann också en viss del av kulturlandskapets skönhet. På många ställen är det fortfarande möjligt att skönja spåren efter de öppna vattendrag som en gång korsade landskapet.

För att få mer lättbrukade marker valde man också på många håll att kanalisera de ursprungliga vattendragen. Man rätade alltså ut de naturligt slingrande bäckarna och fördjupade dem samtidigt. På detta sätt förkortades vattendragen och vattnet kunde snabbare passera ut till havet. I Simrishamns kommun, liksom i många andra kommuner, kanaliserade man även stora vattendrag. På flygfoton syns fortfarande Tommarpsåns naturliga åfåra som mörka partier i omkringliggande åkermarker mellan Tommarp och Gärsnäs. 200 år av utdikningar och kanaliseringar, har lett till att ca 90 % av Skånes totala våtmarksyta har försvunnit.

Problem

Biotopförluster
På slätten har många vattenpåverkade naturmiljöer försvunnit eller minskat kraftigt i både storlek och antal. Karaktärerna på biotoperna varierar beroende på naturgeografiska och kulturella förhållanden. Förlusten av biotoper har lett till en utarmning och förlust av vattenanknuten flora och fauna. Många av de mest hotade arterna i Sverige tillhör dessa kategorier. Mer information om de hotade arterna kan fås via artdatabanken i Uppsala.

Näringsläckage
Jordbruk läcker näring och har förmodligen gjort så i alla tider. Förr i tiden gjorde naturliga processer under vattnets väg mot havet att näringsämnena återfördes till ett naturligt kretslopp. Dessa processer verkar ju självklart även idag om förutsättningarna finns, men förutsättningarna har till stor del försvunnit. Våtmarker utgör i många av dess former ett naturens eget reningsfilter. Detta genom att bakterier i våtmarkerna får förutsättningar att återföra kvävet till luften (som ju faktiskt består av 78 % kväve). Fosfor, som till största delen är partikelbundet, fastlagras som sediment där vattnet flyter långsammare.

Grundvatten, vattendrag och kustvatten i kommunen är hårt belastade av närsaltstillförseln från det intensiva jordbruket.

Inom ramen för Simrishamns kommuns Lokala Investeringsprogram för ökad ekologisk hållbarhet arbetar kommunen med åtgärder som har direkt koppling till problemet med näringsläckage och/eller biologisk mångfald. Under programtiden är målet att anlägga/återskapa 30 ha våtmarker, öppna 1 500 meter kulvert samt att anlägga sammanlagt 10 000 meter skyddszon mot vattendrag. Kommunen arbetar även med att åtgärda bristfälliga avlopp och att ge bidrag för kretsloppsanpassning av dessa.

Text: Per Carlsson, Simrishamns kommun